Vi lever i en tid som tycks vara förälskad i det förflutna, påpekar Zygmunt Bauman i sin sista, postumt publicerade bok, "Retrotopia", ett förflutet när tillvaron var enklare, rollerna tydligare och världen mer överblickbar och homogen. Haken är förstås bara att detta förflutna aldrig har existerat utan är en fri men inte nödvändigtvis oskyldig konstruktion.

För retrotopin, som Bauman kallar den, denna ut- och invända utopi, framtidsdrömmen på historieutflykt, gör ofta en tydlig åtskillnad mellan ett ”vi” och ett ”dom” och artikulerar också andra reaktionära föreställningar, som genom att de förläggs till det förflutna får en förrädisk aura av självklarhet.

Bauman vänder och vrider på begreppet retrotopi och sätter – med hjälp av teoretiker från Hobbes, Hegel, Marx och framåt – in det i ett större politiskt och kulturellt sammanhang där inte minst nationalstatens tilltagande bräcklighet och maktens och politikens fortgående separation har betydelse. Han tar i samband med detta också upp en rad andra aktuella kulturella och politiska fenomen, som det alltmer spridda konspirationstänkandet. Donald Trump är både explicit och implicit närvarande på sidorna.

"Retrotopia" är en bok som knyter an till mycket av det Bauman tidigare har skrivit om den flytande moderniteten och våra villkor i en alltmer splittrad och osäker värld, men den försöker också hitta en grund för någon sorts framtidshopp och hittar ibland detta på något oväntade ställen. Det är ingen bok som försöker formulera några slutgiltiga svar, den är en inbjudan till eftertanke.

Zygmunt Bauman (1925–2017) var ursprungligen verksam i Polen, men var från 1972 professor i sociologi vid University of Leeds. Daidalos har givit ut en lång rad av hans böcker.