I En mosaik av mening diskuterar författarna studieförbundens historiska och nutida utveckling i förhållande till civilsamhället. Eftersom både civilsamhälle och folkbildning kan ges en rad olika tolkningar blir de bilder som framträder komplexa, likt skärvorna i en antik mosaik.   Studieförbunden uppstod ur de svenska folkrörelsernas behov av organiserad studieverksamhet men har förändrats till alltmer kartelliknande federationer verksamma på en öppen utbildningsmarknad. Om de idag kan förstås som delar av ett civilt samhälle är därför en öppen fråga. Genom att belysa studieförbundens olika nivåer – riksorganisationernas, regionernas och verksamhetens – problematiseras här deras självförståelse och civilsamhällstillhörighet.   Studieförbunden framstår som organisationer med motsägelsefulla identiteter. Som marknadsaktörer delar de upp en gemensam utbildningsmarknad mellan sig och utför projekt, inte minst på uppdrag från stat och kommun, som varken kan förstås som folkbildning eller delar av ett civilt samhälle. ”Folkbildning” blir då ett varumärke som legitimerar det offentliga stödet och som ger marknadsfördelar. Samtidigt skapar de tillsammans med sina grundar-, medlems- och samverkansorganisationer offentligheter där människor inom ramen för en social intressegemenskap kan skapa mening. Därigenom bidrar de också till ett civilt samhälle.