Att skriva en dikt efter Auschwitz är barbariskt, hävdade filosofen Theodor Adorno i en föreläsning 1948. Samma år anländer den unge poeten Paul Celan till Paris som en överlevande från Förin­telsen i Rumänien. Celan skulle bokstavligen ställa sig i den fråga som motiverade Adornos svar.  Hur skriva dikt efter Auschwitz? Hans svar blev ett annat och kom i åtta diktböcker som helt skulle förändra efterkrigstidens poetiska landskap. I dag betraktas Paul Celan (1920--1970) som den främste poeten på tyska språket under det senare 1900-talet.  Mikael van Reis närmar sig författarskapet i en minutiös läsning av några av hans centrala verk – i synnerhet genombrottsverket "Sprachgitter" från 1959 – som nu får helt nya dimensioner av ur­verks­­lik precision och bråddjup betydelse.  I nio kapitel visar Mikael van Reis hur det mest omstörtande endast kan uttryckas genom det försvinnande lilla, genom or­dets klyvning och betydelsens irrande rörelse. Det är poesins partikelfysik där Förintelsen är en detonation som skakar om språket och livet, men som också skapar om poesin till en ny och främmande skönhet.  Det blev ett rasande slutvarv genom västerlandets litteratur med sikte på det mänskliga tillståndet vid 1900-talets mitt. Paul Celan skrev som vore han den siste poeten. Paul Celans genombrottsverk "Sprachgitter" från 1959 -- och i synnerhet dess avslutande poetiska fuga Engführing -- spelar en nyckelroll i "Den siste poeten". Om "Sprachgitter" skriver Mikael van Reis:
»Motiven i "Sprachgitter" sträcker sig mellan stjärnhimmel och underjord samtidigt som landskapet förgrenas mellan sommarbotanik och vattenvärldar, snöfält och bergarter. Med denna askgrått schatterade bok riktar sig Celan till det mänskliga tillståndet i hela dess vidd, vilket sker med en exakt kalibrerande kraft. Förintelsen är inte åskådligt ”motiv” utan själva den negativa strålkällan för hela den levda tillvaron.»