fbpx

Släktskap.
Liv, kärlek och kultur hos neandertalarna

ISBN:9789171736376
Översättning: Joel Nordqvist 2021. Ca 400 s. Inbunden. Utkommer i december
260 kr
Medlemspris:224 kr
Inkl moms och frakt
 
  • »Viktig läsning, inte bara för dem som fascineras av våra förhistoriska kusiner, utan för alla som bryr sig om varifrån vi kommer.» /Yuval Noah Harari i NEW YORK TIMES

    »Wragg Sykes beskriver fänslande ett forskningsfält som under de senaste trettio åren har gått framåt med stormsteg.»  /Simon Ings i NEW SCIENTIST

    »Det är imponernande hur mycket kunskap den här boken rymmer.» /Katy Guest i THE GUARDIAN



    Det är, får man väl säga, synd om neandertalarna. Eller var i varje fall. Under de drygt hundrafemtio år som vi har känt till dem – det fynd som gav dem deras namn gjordes i Neanderdalen i mellersta Tyskland 1856 – har de ofta betraktats som grovhuggna och primitiva kusiner till Homo sapiens, människor visserligen, men … nja, kanske ändå inte riktigt. Någon sorts B-version.

    Råstarka, för all del, men inte lika intelligenta och socialt kompetenta som våra förfäder. Barfota och klädda i enkelt tillskurna djurhudar och med en mer begränsad uppsättning stenverktyg. Och utan sinne för – eller behov av – konstnärlig utsmyckning och riktiga begravningar. Kunde de ens tala ordentligt? Anatomin tycktes länge ge ett något oklart besked på den punkten. Och självklart blev dessa stackars huttrande och mumlande grottmänniskor ihjälslagna eller i varje fall utkonkurrerade av Homo sapiens, vad annars?

    Men den moderna vetenskapens Homo neanderthalensis lever inte ens upp till sin gamla image av undersätsig och stornäst köld­anpassad istidsvarelse längre. Under de närmare fyrahundratusen år som neandertalarna exis­terade på vår jord genomgick klimatet kraftiga svägningar – under Eeminterglacialens varmaste fas för 125000 år sedan var det till exempel påtagligt varmare än idag – och neandertalarna var dessutom spridda över ett vidsträckt och miljömässigt mycket varierat område, från Västeuropa till Mellanöstern till Centralasien. Istidstundran med mammutar och ulllhåriga nos­hörningar var alltså inte neandertalarnas favorithabitat, de fanns knappt där alls. Och inte bodde de i grottor heller (men gärna i skydd av klippor) eller gick barfota om det var kallt.

    Den som vill betrakta neandertalarna genom forskningens ögon har i Rebecca Wragg Sykes "Släktskap. Liv, kärlek, död och kultur hos neandertalarna" nu fått ett utomordentligt tillfälle att göra detta. Bokens pedagogiska genomlysning av neandertalarna som biologis­ka, symbolmedvetna och i en historisk utvecklings­process inbegripna varelser formar sig också till ett porträtt av den ekologi – eller de ekologier snarare, för neandertalarnas miljö kunde som sagt variera – som de var en självklar del av. Läsaren blir inbjuden till en hel värld.

    Wragg Sykes går metodiskt genom olika aspekter av neandertaltillvaron från spädbarns­tiden och barndomen till ålderdomen och döden och redovisar vad forskningen numera vet – eller i varje fall tror sig veta – om dessa. Hon placerar också in den kannibalism som bevisligen förekom i åtminstone somliga neandertalpopulationer i en annan (antropologisk) tolkningsram än man tidigare har gjort.

    Den genetiska spetsforskning på neander­talområdet som Svante Pääbo och andra har svarat för under de senaste årtiondena får självklart ett ordentligt utrymme i boken. Den har verkligen förändrat bilden av både neandertalarna och oss själva – många av dagens människor bär ju på neandertalgener. Korsningar mellan de båda arterna var kanske ingen särskilt vanlig företeelse – men uppenbarligen ingen särskilt ovanlig sådan heller. Forskningen har också blottlagt neandertalarnas något komplicerade inbördes släktskap och deras intima relationer med den asiatiska denisovamänniskan, en annan utdöd människoform. (Denisova är namnet på en sibirisk grotta.) ”If you can’t be with the one you love, love the one you’re with”, som Stephen Stills sjöng en gång i tiden.

    Men Wragg Sykes framställning blir särskilt njutbar när hon går i uppslagsrik och ofta subtil närkamp med det arkeologiska fyndmaterialet och avlockar det alla nyanser man kan föreställa sig och sedan några till bara för att det är roligt. Nya fynd, som de trehundra tusen år gamla kastpjuten från tyska Schöningen, och nya tolkningar av gamla fynd spelar båda en viktig roll här. Men också en ny förståelse för vad symboliskt beteende skulle kunna innebära i ett neandertalsammanhang. Det finns nämligen spår av sådant beteende i form av ristade ben, användning av ockra och bearbetning av grottmiljöer (i samband med begravningar och andra riter). Rimligt nog kan man tycka. De var ju – människor. Se dig i spegeln.

    Rebecca Wragg Sykes är utbildad arkeolog, har forskat om neandertalare och medverkat i tidningar, tidskrifter och radio- och TV-program.