Maurizio Ferraris lilla bok "Manifest för en ny realism" väckte stor uppmärksamhet när den kom ut i Italien för ett par år sedan. Ferraris vänder sig här mot det postmodernistiska tänkandet, som introducerade citattecknen i filosofin: verkligheten blev till ”verklighet”, sanningen till ”sanning”, objektiviteten till ”objektivitet”, rättvisan till ”rättvisa”, kön till ”kön” etc. De som försökte ta bort citattecknen utförde i själva verket en oacceptabel våldshandling eller var barnsligt aningslösa när de gjorde anspråk på att behandla som verkligt det som i bästa fall bara är ”verkligt”osv. Den emancipation som postmodernismen utlovade under valspråk som ”det finns inga fakta bara tolkningar”, ”ingen värld utan för texten” var i själva verket inget annat än en invitation till ett intellektuellt och kulturellt självmord, hävdar Ferraris i sin temperamentsfulla uppgörelse. Postmodernismen har nu ebbat ut, och Ferraris ser en ”ny realism” växa fram som en slags gravitationspunkt för filosofin sedan sekelskiftet. Han drar en gräns mellan ontologi och epistemologi, allt är inte beroende av våra begreppsscheman, även om vissa delar av verkligheten är det. Sociala objekt som pengar, till skillnad från naturliga objekt som berg, existerar inte oberoende oss, men om båda typerna kan vi likväl ha objektiv kunskap. Genom att på detta sätt tilldela konstruktionismen sitt behörighetsområde ser Ferraris sin skrift som en ”traktat för evig fred” mellan konstruktionism och realism. Avgörande för honom är att utan en gemensam verklighet som människors handlande och uppfattningar förhåller sig till och som gör det möjligt att skilja sant från falskt, fakta från illusioner, är heller inte moraliskt ansvar och moraliskt handlande möjligt. För mig, säger Ferraris i förordet, ”innebär intresset för realism inte att stoltsera med ett filosofiskt monopol på verkligheten, något som skulle vara lika löjeväckande som anspråket på att privatisera vattnet. Snarare handlar det om att vattnet inte är en social konstruktion och att kallet att dekonstruera, som ligger varje filosof värdig namnet varmt om hjärtat, måste konfronteras med verkligheten för att inte bli en poänglösa lek, varje dekonstruktion utan rekonstruktion är ansvarslös.” Marurizio Ferraris är professor i filosofi vid universitetet i Turin. Han har ett stort författarskap och är också skribent i "La Repubblica". Som elev till den italienske filosofen Gianni Vattimo och starkt influerad av Derrida började han sin filosofiska verksamhet som hermenutiker, men i efterhand har den fått en mer analytisk inriktning och hans "Manifest för en ny realism" är en summering av hans arbete under de senaste decennierna inom kunskapsteori, ontologi och estetik.